1995 kom Kompis till vår familj. Han var det sötaste lilla nystan vi sett. Min son som då var 10 år älskade honom från första stund, vilket vi andra också gjorde.
Kompis gjorde många resor i hela landet med oss och han älskade att bo i husvagnen. Då gick han snällt i sele.
Vi är så glada och tacksamma att just vi fick honom.
Han har gett oss så mycket, lärde oss att det var han som bestämde och fostrade nykomlingar. De fick t.ex. lära sig att öppna skåpdörrarna.
På gamla dar fick han vara lös ute på tomten. Jag tränade och tränade honom och till sist förstod han att man inte fick gå till grannarna när vi var hemma i stan.
Kompis fick med åren väldigt speciella vanor, t.ex. skulle det vara kokt skinka i maten osv. När han kom till stugan gick han raka vägen till min svägerska,
i stugan bredvid, för att få något gott.
Kompis ställdes aldrig ut. Han var helt och hållet sällskapskatt, ett uppdrag han verkligen gillade.
Matte lindande han runt lilltassen och vägrade bestämt att låta sig kammas. Det var Linda som höll honom fin. Då visste han att protester var lönlösa,
men visade tydligt sitt missnöje. När hon kom sprang han fort till diskbänken, öppnade snabbt dörren och hoppade längst in.
Om ingen kam eller borste togs fram kom han tillbaka och satt gärna och myste med henne.
Vi hoppades naturligtvis att han skulle vara pigg och må bra i många år till men tyvärr blev det inte så.
En vecka efter sin 13-årsdag blev han mycket sjuk och fick somna in.
Kompis var en sådan personlighet att det inte bara är familjen utan även våra släktingar och vänner som känner stor saknad.
Vi har så fina och roliga minnen av honom och även han lever vidare i våra minnen.
Tack Harriet för en underbar KOMPIS!