Om Teodor







   



Teodor har bott hos mig från det att han föddes eftersom hans mamma Ruby var foderkatt hos mig.
Teo är en riktig liten fighter som inte har haft en lätt start i livet. Han vägde bara 49 gram när han föddes och var nere på 44 gram en sväng.
Han kämpade på och diade trots att han inte riktigt nådde upp till den övre raden med spenar. Vi fick assistera genom att hålla en hand under rumpan på honom
när han skulle äta. Stödmatning blev så klart nödvändigt och han åt med god aptit. Till att börja med fick han mat varannan timme dygnet runt och om inte jag,
Marita och mamma hade hjälpts åt skulle det aldrig ha gått. Marita har varit vår klippa.
Han ökade väldigt sakta i vikt till att börja med och ibland trodde jag aldrig att han skulle hinna i kapp "normala" kattungar storleksmässigt,
men 12 veckor gammal vägde han 1167g. Kanske inte världens största kattunge men inte heller den minsta.



Teo är en underbar liten kille med många olika sidor. Han kan vara sjövild för att i nästa stund krypa upp i soffan och gosa ner sig med matte.
Han kan vara hur snäll som helst och så kan han helt plötsligt bli som en liten piraya. Det är så mycket bus i killen.
De stora katterna är så snälla, särskilt Ebba har tagit honom till sig. Hon som annars brukar vara fegast när det gäller
att möta andra katter. Det var nog modersinstinkten som satte in.

Mitt lilla hjärtegryn är ett stort matvrak. Han älskar att äta och ser alltid ut som att han håller på att svälta ihjäl när det är dags för mat.
Det mesta slinker ner men konstigt nog så är det banan som får honom att lämna allt annat. Bara han hör "knäcket" då man bryter upp skalet
 kommer han springande och försöker att klättra uppför benen om han inte får smaka. Apelsin gillar han också. Lite udda är han.


Tyvärr fick Teo en skada i ena bakbenet när han var ca 4 veckor gammal, därför kommer vi inte att ställa ut honom.
Han kommer däremot att bli en högt älskad sällskapskisse.

 
Från det att Teodor öppnade sina blå fanns tanken på att behålla honom. Han har fastnat i hjärtat på ett alldeles speciellt vis, eftersom vi fått kämpa så
tillsammans med honom för att få honom dit han är idag. I början hade vi inte ens särskilt stort hopp om att han skulle överleva men han överbevisade oss alla.
Därför känns beslutet att behålla honom helt rätt, ibland måste hjärtat få styra. 



Tack Marita för all hjälp och för att jag fått förmånen att ha Teodor här hela tiden.
Det har varit mycket lärorikt inför starten på vår egen uppfödning.