Teodor har bott hos mig
från det att han föddes eftersom hans mamma Ruby var
foderkatt hos mig.
Teo är en riktig liten fighter som inte har haft en
lätt start i livet. Han vägde bara 49 gram när han
föddes och var nere på 44 gram en sväng.
Han kämpade på
och diade trots att han inte riktigt nådde upp till den övre
raden med spenar. Vi fick assistera genom att hålla en hand under
rumpan på honom
när han skulle äta. Stödmatning
blev så klart nödvändigt och han åt med god
aptit. Till att börja med fick han mat varannan
timme dygnet runt och om inte jag,
Marita och mamma hade hjälpts
åt skulle det aldrig ha gått. Marita har varit vår
klippa.
Han ökade väldigt
sakta i vikt till att börja med och ibland trodde jag aldrig att
han skulle hinna i kapp "normala" kattungar storleksmässigt,
men
12 veckor gammal vägde han 1167g. Kanske inte världens
största kattunge men inte heller den minsta.
Teo är en underbar liten
kille med många olika sidor. Han kan vara sjövild för
att i nästa stund krypa upp i soffan och gosa ner sig med matte.
Han kan vara hur snäll som helst och så kan han helt
plötsligt bli som en liten piraya. Det är så mycket bus
i killen.
De stora katterna är så snälla, särskilt Ebba har
tagit honom till sig. Hon som annars brukar vara fegast när det
gäller
att möta andra katter. Det var nog modersinstinkten
som satte in.
Mitt
lilla hjärtegryn är ett stort matvrak. Han
älskar att äta och ser alltid ut som att han
håller på att svälta ihjäl när det är
dags för mat.
Det mesta slinker ner men konstigt nog så
är det banan som får honom att lämna allt annat. Bara
han hör "knäcket" då man bryter upp skalet
kommer han
springande och försöker att klättra uppför benen om
han inte får smaka. Apelsin gillar han också. Lite udda
är han.
Tyvärr fick Teo en skada
i ena bakbenet när han var ca 4 veckor gammal, därför
kommer vi inte att ställa ut honom.
Han kommer däremot att bli en högt älskad
sällskapskisse.
Från det att Teodor öppnade sina blå fanns tanken
på att behålla honom. Han har fastnat i
hjärtat på ett alldeles speciellt vis, eftersom vi
fått kämpa så
tillsammans med honom för att
få honom dit han är idag. I början hade vi inte ens
särskilt stort hopp om att han skulle överleva men han
överbevisade oss alla.
Därför känns beslutet att
behålla honom helt rätt, ibland måste hjärtat
få styra.
Tack Marita för all hjälp och för att jag fått
förmånen att ha Teodor här hela tiden.
Det har varit mycket lärorikt inför starten på
vår egen uppfödning.